Förorten brinner igen.
Rapporterna från Rinkeby, Husby och andra platser är ofta dramatiska men berättar sällan om hur det är att leva och verka i områdena.

Livsmedelhandlaren Salam Kurda har flytt två gånger i sitt liv: första gången från Kurdistan, andra gången från Husby i Stockholm.
Efter 30 år stänger Kurda sin affär. Handlarna i Husby berättar om öppen knarkhandel, ständiga snatterier, moln av hasch över torget – och att polisen sällan syns till.

När poliser väl rör sig i stadsdelar som Husby och Rinkeby tillämpar de taktik som påminner om amerikanska soldaters i Irak.

Peter Kadhammar och Stefan Mattsson rapporterar från en stadsdel i Stockholm som påminner om laglöst land.

Text

Foto

lasdörren till Armans Blommor är intressant eftersom den visar något som är väldigt bra med Sverige och något som är väldigt skrämmande.
Dörren sitter en aning snett och stängs därför inte av sig själv. Varje gång en kund varit inne i butiken måste ägaren Fazil Abood gå fram till dörren och trycka igen den. Det är irriterande.
Därför skickar fastighetsägaren Svenska Bostäder en bovärd till Armans Blommor. Bovärden, en energisk och påfallande gladlynt karl i medelåldern, öppnar och stänger ett par gånger, han trycker igen dörren mjukt, han trycker igen den en aning hårdare, han granskar upphängning och ram och känner på dörren en gång till.
– Vi måste justera gångjärnen, säger han. Det är leverantörens ansvar. Jag kontaktar dem så att de skickar hit någon.

Svenska Bostäder införde bovärdar för fem år sedan. Varje bovärd ansvarar för ett visst antal lägenheter och lokaler, han rör sig i området, lär känna hyresgästerna och ser till att trasiga lampor byts, klotter tas bort och skräp plockas upp. Det är ordning och reda. Det är Sverige när Sverige är som bäst eller, om man vill vara ironisk, typiskt för ett land där allt organiseras och inget lämnas åt slumpen.

Men skotthålet i dörren är inte bovärdens ansvar.
Skotthålet är något Fazil Abood måste tala med sitt försäkringsbolag om. Det har han gjort. Försäkringsbolaget vill ha 8 200 kronor i självrisk för att byta rutan. De pengarna har inte Fazil, bland annat därför att allt färre kunder vågar besöka Husby centrum.
Så dörren som snart glider igen som den ska kommer även i fortsättningen att missprydas av skotthålet med sprickor som sprider sig som ett spindelnät. Fazil har satt för en 3D-bild föreställande en nejlika.
– Okej, säger bovärden, vi ses.
– Tack, ha det bra, säger Fazil.

Han är en återhållen 54-årig man med en mjuk och behaglig röst. Han lutar sig mot disken och ser ut genom fönstret, ut över parkeringen, in mot det lilla torget där Ica ligger. Det luktar tungt av blommor.
Varför har någon skjutit genom Fazils ruta?
Han vet inte. Han kom hit en morgon och skottet hade gått genom den skyddande rulljalusin, genom rutan och på golvet låg splitter. Han har hört att det var något problem mellan två gäng, någon sköt…
Det är inget ovanligt i trakten. Polisen beräknar att det i Järva (där ingår bland annat Husby, Rinkeby och Tensta) varit 50–60 skjutningar senaste året och 18-20 mord de senaste två åren. Man beräknar att det finns 500 yrkeskriminella i området, och deras svans är mångdubbelt större.

Vem som sköt in i Fazils affär är en öppen fråga. Liksom det är en öppen fråga vilka det var som började slåss på parkeringen för tre månader sedan och som jagade in en kille i Fazils blomsteraffär, han rusade in och fyra efter och han låg på golvet och de slog och sparkade honom.
Fazil och en kund stod och såg på misshandeln och visste inte vad de skulle göra, och en av de unga männen röt:
– Bry dig inte! Det här är mellan oss!
Nej, Fazil ringde inte polisen.
– Jag vågar inte. Tänk om de får veta att jag ringer… det kan bli inbrott, misshandel… Jag undviker att tala med polisen…
Han nickar mot bankomaten på husknuten mitt emot.
– För två somrar sedan satte de upp ett bord och sålde knark där. Ingen vågade säga till dem. De satte upp bordet för att visa att polisen inte gör något här.

Under några dagar besöker jag Husby centrum och talar med handlarna. De strejkade under fem timmar i julas i protest mot kriminaliteten. Det blev en del nyhetsinslag. Det är ju inte ofta butiksägare i Sverige stänger sina affärer som demonstration, sådana aktioner förknippar vi med politiskt och ekonomiskt oroliga områden, Grekland till exempel.
Nyhetsinslagen blossade upp och dog ut. Men handlarna är kvar, liksom deras problem. Jag går i ett hemtrevligt område. Vid första och andra besöken blir man vänligt bemött, vid det tredje som stamkund och gammal vän.
Det är gemytligt.
Det är också ett område behärskat av rädsla. Rädslan tar sig olika uttryck, ibland som högljudda försäkringar om att här ingen rädsla finns: ”de respekterar mig”, ”jag har inga problem med dem”. Alltid detta vaga men ändå talande ord – ”de”. Eller kanske är ordet det exaktaste som går att finna för här finns inga gäng med tydliga kännetecken som västar eller tatueringar. Här finns blott lösa konstellationer som uppstår och försvinner och ständigt ändrar form.

De jag talar med uttrycker sig på olika sätt men den gemensamma nämnaren är alltid försiktighet.
Om jag lämnar Fazil Abood och går några steg åt höger kommer jag till Aladdin Salars kemtvätt.
– Ibland säger att de att de vill ha sina tvättade kläder men att de inte har pengar för tillfället. Jag litar på dig, säger jag, var så god. Jag lämnar ut kläderna. Vad ska jag göra? Det är bättre att förlora 1000 kronor på dagen än 10 000 på natten.
Liksom Fazil nickar Aladdin bort mot torget. Den som aldrig varit i Husby kanske tror att torget där är en stor, mäktig plats. Men det är litet och intimt, med planterade lindar och inramat av fyra huskroppar med affärer i gatuplanet. En vänlig plats, en stadsplanerares vision av det goda samhället där medborgarna lätt når affärer och service och invånarna står varandra nära.
– Fem sex killar. De är skyldiga två–tretusen men jag säger inget till dem. De gör som de vill.

Butiken bredvid tillhör guldsmeden Riadh Alsayfi. Man trycker på ringklockan, dörren surrar, man går in i en sluss, dörren bakom stängs, dörren framför surrar och öppnas. Galler. Kameror. Det är mycket säkerhet för en ganska blygsam smyckesbutik, men den är ju allt Riadh har.
Liksom Fazil i blomsteraffären klagar han på att kunderna inte längre törs resa till Husby.
– Förr kom de från Södertälje, Jakobsberg, från alla möjliga platser. De vill inte åka hit längre.
Riadhs syster Rodha sitter på en stol vid disken och håller honom sällskap.
– När jag kom hit 2006 kände jag mig trygg, säger hon. Nu törs jag knappt öppna dörren om någon knackar på. Jag går hem direkt efter jobbet, jag vill inte röra mig ute när det är mörkt. Någon kan säga: får jag din mobil! dina pengar! din väska!
Riadh böjer sig ner och tar upp ett brännbollsträ.
– Två killar kom in med pistol. De slog mig i bakhuvudet men när jag låg på golvet såg jag att det nog var en falsk pistol. Så jag tog den här och slog och slog och de släppte mina varor och dök ut genom fönstret.

Han håller upp slagträet. Han skrattar. Systern Rodha inflikar:
– I Bagdad var det heller ingen säkerhet.
Riadh ser på mig över glasögonen som sitter på nästippen.
– Under den mörka årstiden stänger jag redan klockan fem ibland. Jag vill ha någon här när jag stänger. Min fru. Svärson. Son. Så att vi är två. Annars kanske någon kommer och tvingar sig in.
Han hade inbrott i april. Fem tjuvar var inne i butiken i fyra minuter. De syns på övervakningsfilmen. De försvann i en BMW.
Ingen har gripits, ingen är misstänkt. I så måtto är Riadh inte ensam. Salam Kurda driver Orientlivs på andra sidan torget. På annandagen begick några ett avancerat inbrott i hans affär. Tjuvarna undvek larm och åtta övervakningskameror genom att slå sönder en ruta, öppna bakdörren inifrån, slå hål i väggen till personalens lilla kök, krypa på alla fyra genom butiken till mjökhyllorna, kliva genom kylrummet och öppna den dörren till kontoret. Kassaskåpet stod vägg i vägg med kylrummet. Tjuvarna tog bort frigolitisoleringen till kylrummet så att det inte skulle börja brinna. Sedan skar de upp kassaskåpet.

Grannbutiken Quickshop utsattes för ett väpnat rån, därefter för en smash & grab-kupp (tjuvarna backade in en bil i butiken på natten) och sedan inbrott. På en vecka i mellandagarna.
Kafé Yas mittemot Orientlivs hade inbrott natten mellan 18 och 19 december: tjuvarna slog in en ruta, öppnade kylarna, rev ut en massa bokföringspapper, snodde kassan.
Inbrott och rån är naturligtvis dramatiska händelser. Men när jag talar med handlarna slår det mig att de snarare varit utsatta för lång och plågsam nednötning.

Salam Kurda har ett andra kontor nere i källaren, vid lagret, där han sitter bakom ett skrivbord och röker vattenpipa, en man med trött pondus och dyster uppsyn som dock lätt spricker upp i ett leende.
Han fick två lastbilar uppbrända under kravallerna 2013. Butiken utsattes för väpnat rån (avsågade hagelgevär) för några år sedan. Men Salam Kurda pratar mest om småstölderna och den oro de för med sig, ständiga snatterier, det är likadant vareviga dag. Han förlorar säkert en miljon om året på stölder. Andra företagare säger samma sak. ”Jag har förlorat en miljon på två år.” ”Vi har stölder för 2000 kronor per dag.”
Salam Kurda anmälder inte stölderna. Det är meningslöst säger han. Man tar en tjuv och det dröjer en eller två timmar innan polisen kommer. Om den kommer alls. Vad ska Salam och hans personal göra under den tiden? Hålla fast tjuven? (Icahandlaren Joakim Söderlund, snett över torget, uppger något liknande: Under mina 30 år har två ärenden gått till rättegång med fällande domar, allt annat har lagts ner.)

Det finns ett annat problem med att vända sig till polisen, samma som Aladdin på kemtvätten nämner. Man kan göra sig till måltavla.
– Vi är rädda för repressalier, säger Salam Kurda.
Så kommer den tillbaka, rädslan, och den kan vara befogad eller inte befogad, resultatet blir ändå detsamma: den fräter sönder samhällskittet. Kanske är det fel att tala om samhällskitt. Kanske går det kittet bokstavligen upp i rök med den öppna knarkförsäljningen och gängen som röker hasch på torget:
Salam Kurda skrattar åt mina frågor om knarkhandeln, ett vänligt skratt men också ett skratt åt den fåkunniges naiva undran.
– Droghandeln är öppen – på torget, parkeringen, bakom oss vid skolan.
Han sveper runt med armen.
Andra försöker trots allt säga något positivt, hoppfullt, ungefär som de säger att de själva inte har några problem.
– Förut kunde vi inte andas när vi gick ut. Det luktade så av gräs (hasch)! Men det har jag inte känt mer än då och då senaste två månaderna, säger Ali Safari som äger kafé Yas.
– De respekterar mig. Jag är mjuk mot dem. Några stod utanför butiken och rökte hasch. Kunderna klagade. Jag bad killarna att ställa sig någon annanstans och då gjorde de det, de bad om ursäkt, säger Aladdin Salar på kemtvätten.

Så blir det när kriminaliteten sätter tonen i samhället. Salam Kurda ändrar sitt rörelsemönster dag för dag så att ingen ska kunna kartlägga honom. Han kommer olika tider på förmiddagen, åker olika tider sent på kvällen (alla handlare jag talar med arbetar långt mer än åtta timmar per dag). Han kör olika vägar hem.
Svenska Bostäder har ett stort kontor vid torget. Chefen där, Stefan Mattsson, en vältränad karl i medelåldern, säger att man går förbi d e m, man säger inget och man ser d e m inte i ögonen. Han märker när någon större f ö r s ä l j n i n g är på gång, det står plötsligt personer utplacerade runtom i centrum och bevakar och efter någon timme är det över, spänningen släpper.

Man tänker sig för. Det ska vara minst två anställda i receptionen. Låsta dörrar. Larmknapp till vaktbolaget. Stefan Matsson får ofta erbjudanden utifrån om kurser i självförsvar för personalen men det tackar han alltid nej till.
– Vi ska inte brottas med folk. Sker något – backa, gå därifrån…
Ibland men inte allför ofta, några dagar per kvartal kanske, lämnar personalen kontoret i samlad tropp för att ge varandra stöd och trygghet när de går till parkeringen: det är kanske 200 meter.
Ett samhälle klarar inte ett sådant tryck hur länge som helst. Jag skrev att det bokstavligen går upp i haschröken. Det är nog korrektare att säga att det vittrar sönder bit för bit. Som när Salam Kurda försvinner. Han säger:
– Jag hittade en fristad i Sverige som flykting. Det är ett fint land fortfarande, men det var lugnare då. Jag har byggt upp mitt företag. Jag betalar skatt. Men jag orkar inte längre psykiskt, spänningen är för stor här.

Han stänger sin affär i sommar och ska börja arbeta som grossist i stället. En annan handlare talar om dramatiskt minskande omsättning och att han kan inte sova på nätterna. ”Jag måste ta mig härifrån.”

n kväll blir jag skjutsad genom Husby. Vi kör förbi den senast utbrända bilen, den står vid en korsning i ett bostadsområde. Vi stannar på en uppgjord plats, en man i 30-årsåldern öppnar dörren och sätter sig i bilen. Kalla mig Tokko säger han. Han tittar rakt fram genom vindrutan och talar entonigt.
Han hoppade av gymnasiet i första ring. Det var ett aktivt val, han ville sälja narkotika och tjäna pengar.
– Jag började från noll.
Han pratar lågmält men stolt som vore han en företagare som arbetat sig upp, vilket han på sätt och vis är. På den tiden var ecstasy stort. Tokko valde ut två langare, två han klarade av, gav dem stryk och tog deras varor.
– Jag var ung och hungrig.

Första sommaren tjänade han 150 000 kronor. Nu för tiden är han etablerad och tar han det lugnare. Han tjänar 40 000 – 50 000 i månaden, ibland 30. Tidvis kan han låta verksamheten vila om polisens spanare är aktiva.
Han säljer ”det vita”, kokain. Han bor hemma hos föräldrarna som nog misstänker vad han gör men inte vet. Han handlar kläder. Han roar sig på Stureplan. Hans enda intresse är fotoll, hänga med vänner, ”softa”.
Det är tyst och svart runt bilen. Inga människor är ute och rör sig. Ljuset från teveapparater flimrar i hyreshusens fönster. Det ringer hela tiden i Tokkos två mobiler. Han trycker bort samtalen.
Våldet?
– Inte så mycket om man kommer överens. Nu för tiden är våld detsamma som mord med en gång.
Han har två bekanta och en bra vän som blivit mördade. Vännen hamnade i knas i stan. En annan blev skjuten med fem skott men överlevde.
Framtidsplaner?
Tokko säger att han inte har en aning om vad han gör om några månader ens. Jo, han har en plan. Han har 700 cash undangömda. 700 000.
– Jag måste göra dem vita och sedan kanske jag köper en lägenhet i Sumpan (Sundbyberg).

Naturligtvis blev han inte knarklangare över en dag. Tokkos brottskarriär började långt tidigare, när han var 13 år och började stjäla bilar, ”paxa”. Han körde dem till skolan. Blev lektionerna för tråkiga tog han med vänner ut och åkte bil i stället.

En före detta kriminell, Aweis Abdulkadir, 30, började också när han var 13. Jag träffar honom i Tensta hos sociala insatsgruppen som hjälper unga kriminella att börja ett vanligt, hederligt liv. Vägen dit är lång. De saknar skolgång, kontakter utanför gängen, de har skulder, ofta ingenstans att bo, ofta inte ens ID–handlingar.
Det mesta stämde in på Aweis Abdulkadir utom en viktig detalj. De unga kriminella som sociala insatsgruppen har kontakt med är födda i Sverige eller kom hit som småbarn, i två–treårsåldern. Aweis Abdulkadir var tolv när han kom hit med sin pappa och två småsyskon från Somalia.
Hans mamma hade mördats i inbördeskriget. Pappan tog hit barnen, gifte om sig med en somalisk kvinna, lämnade familjen och for tillbaka till Afrika.

Sedan säger Aweis Abdulkadir att han var tio eller elva när han kom till Sverige, han minns inte, tidsangivelserna är ibland svävande, kanske beror det på haschet. Aweis Abdulkadir var 13 år, den åldern är han dock säker på, när han började umgås med äldre ungdomar i Husby centrum och röka. Knarket skänkte lugn och glömska.
Han betalade genom att stå vakt när de äldre gjorde inbrott. Senare fick han 5000 för besväret. Han köpte ett dataspel, Nintendo 64, till sin lillebror och ett par Adidas med blinkande sulor. Sin lillasyster gav han pengar. Han lärde sig köra och ansvarade för flyktbilar. Han kände alla småvägar i trakten och drog ifrån polisen. Släckta lyktor i mörkret. Det var ganska kul. Polis, polis potatisgris. Motherfucker. Han gillade Audi.

Aweis Abdulkadir fick större ansvar, och mer pengar. 50 000 för att bistå vid ett värdetransportrån. Inbrott var inte min grej säger han. Rån var min grej. Jag har varit med om över tio. Växlingskontor. Smash and grab. En guldsmed.
”Ekonomiskt syfte”, angav han som skäl när socialen frågade varför han begick brott. Han sattes i fosterhem i Kumla, Laxå, Hallsberg, Arboga, Askersund och Karlskoga. Alltid stack han. Han sattes i Bärby utanför Uppsala som de kallar ungarnas Alcatraz. Han rymde och snodde en bil för personalen. Nu är jag här igen, sa han till soc i Husby. Han ville vara nära sin lillebror. Till sist sattes de på samma hem i Örebro.
Som så många kriminella och före detta kriminella talar han en sällsam blandning av socialsvenska och gettospråk. Jag har aldrig golat. Tillitsbrist. Jag kom hem med två kulor i västen. Effekten av mina gärningar. Sista voltan.

Han åkte in för ett värdetransportrån i Rinkeby i december 2013. Han hade planerat allt noga men bilen han beställde (5000 kronor till leverantören, de bytte nummerplåtarna också) var en skitbil, en gammal Ford Escort med slitna däck (”sådana brukade jag inte acceptera”). Så det var inte till mycket hjälp att Aweis Abdulkadir hade spanat, sett hur vakterna gick in och tömde bankomaten, att han lärt sig att första väskan är bluff, den är alltid tom, att han maskerade sig och gick fram när de kom med den andra väskan och han höll handen bakom ryggen, som om han hade en pistol där, och sa ge mig väskan. Han fick den.
Inte hjälpte det att han hade köpt tio rullar foliepapper och lagt ut den hoptejpade folien som en filt i bagageluckan. Han vek folien runt värdeväskan för att slå ut GPS-sändaren som han visste att transportföretagen alltid använder.
Inte hjälpte det att han hade planerat att köra till Rissne, parkera bilen, betala parkeringsavgiften och ta tunnelbanan därifrån. Inte hjälpte det att han var så smart att han inte skulle försöka öppna väskan utan överlämna den till en kille som verkligen kan sådana saker.
Inte hjälpte något av detta när däcket på den skraltiga Forden gick sönder och Aweis Abdulkadir körde med gnistrande fälg till Rissne och där såg ett vittne bilen och fattade att det hade med polishelikoptern som dånade i skyn att göra.
Och inte hjälpte alla förberedelser när Aweis Abdulkadir fastnade i tunnelbanans övervakningskamera.

Tro inte att Aweis Abdulkadir är unik. Hans berättelse är snarare typisk för de livsstilskriminella och deras mer eller mindre aktiva svans. Och de är inte få. Om de yrkeskriminella är 500 personer, som polisen uppskattar, är det rimligen tusentals personer som befinner sig i sfären runt dem.
Det som möjligen gör Aweis Abdulkadir unik är att han bestämde han sig för att börja ett nytt liv när han efter fyra år släpptes från fängelset . Han fick hjälp av sociala insatsgruppen och nu hjälper han själv andra som vill lämna kriminella världen.
– Sex vänner till mig är döda. De senast begravde vi för en månad sedan. Jag vill nå ungdomar så tidigt som möjligt för att bryta att de kriminella förebilderna syns mer än andra.

et talas ofta om förortens förfall som en förklaring till brottslighet och social oro. Stängda ungdomsgårdar. Dåliga skolor. Hög arbetslöshet. Trångboddhet. Fattigdom.
Den bilden är sann. Stockholms stad har publicerat en rapport som heter Skillnadernas Stockholm, sammanställd av en kommission för social hållbarhet. Rapportern innehåller statistik som bekräftar det vi alla har en allmän känsla av, till exempel:
♦ Den förväntade livslängden för män är 82 år i den välmående stadsdelen Östermalm men bara drygt 78 år i Rinkeby–Kista där Husby ingår.
♦ Dubbelt så många 19-åringar har kariesskadade tänder i Rinkeby jämfört med det rika Bromma. Trots att tandvården är gratis till och med det nittonde året.
♦ Drygt tio procent av familjerna i Husby har socialbidrag jämfört med under fyra procent för staden som helhet.
♦ Över 4000 barn lever i fattigdom i Rinkeby–Kista jämfört med under 500 på Kungsholmen i innerstaden.
♦ År 2013 fick bara 78 procent av niondeklassarna i Rinkeby–Kista gymnasiebehörighet jämfört med 94 procent på Östermalm.
♦ Sysselsättningsgraden var bara 47 procent i Rinkeby mot 86 procent på Kungsholmen.

Så där kan man fortsätta att rada upp problem efter problem som alla visar samma sak: hög arbetslöshet, stort utanförskap, ohälsa, låg utbildning.
Men förorten förfaller inte – i alla fall inte ekonomiskt. Antalet mottagare av socialbidrag i Husby har halverats mellan 2007 och 2016. Förklaringen till det är att allt fler funnit arbete. Elever i fattiga områden – ”socialt utsatta” – får mer av våra skattepengar än elever i rika. Husbygårdsskolan till exempel tilldelas 42 644 kronor extra per elev medan Östermalmsskolan får 3 082. Pengarna ska kompensera Husbybarnens sociala och ekonomiska underläge.

När jag promenerar genom Husby tänker jag inte på getton i USA med förfallna hus, trasiga rutor och vanskötta gräsmattor. Det rent och snyggt. När området byggdes på 1970-talet kallades det Guldkusten. Det var attraktivt att skaffa lägenhet här.
En förmiddag sitter jag med Stefan Mattsson, distriktschef för Svenska Bostäder. Han är en medelålders man som lätt skulle kunna tas för civilklädd polis. Mycket riktigt fick han frågan om han kom från ”regeringen” när han gick genom centrum en kväll.

Svenska Bostäder har jag stött på tidigare, när en bovärd tittade på den sneda dörren till Fazil Aboods blomsteraffär. Svenska Bostäder har 2500 lägenheter i Husby. Man genomför ett stort renoveringsprogram, de boende kallas till samrådsgrupper, alla ska komma till tals.

Företaget satsar hårt på ”trygghetsskapande åtgärder”. Man har tagit bort buskage så att det inte ska finnas några dolda platser i bostadsområdena. Tvättstugorna är numera förlagda till markplanet, inte källarna, så att de som tvättar kan se ut och de på gården kan se in. Det finns inbåsade tvättstugor så att man kan låsa om sig. Vissa tvättstugor har övervakningskameror vilket lustigt nog fick en studiedelegation från Vitryssland att reagera: rena polisstaten!
Portarna är av stål – ganska snygga dock – och har magnetslås men inga handtag. De är svåra att slå sönder och svåra att bryta sig igenom.
Bovärdarna går dagliga ronder och tar bort klotter, byter lampor, håller rent och snyggt.

Svenska Bostäder satsar mer på underhållet av husen här än inne i stan.
Man bygger också om centrum så att det ska bli mer attraktivt: det ena lilla torget – de ligger bredvid varandra – ska vara ett mat– och kulturtorg, det andra handel och service.
– Det finns enormt mycket goda krafter som samarbetar, säger Stefan Mattsson. I somras gjorde vi en rolig grej. Vi startade ett stickprogram vid tunnelbanan. Vi bjöd in ett antal kvinnor som satt där och stickade och pratade. Under tre veckor tog de över torget.

Ja, det finns mycket fint och positivt att berätta om. Det lilla biblioteket vid det som ska bli kulturtorget är välskött och tyst och rofyllt. Det satsar på barn och ungdom. I entrén plockar jag åt mig några lappar som visar vad biblioteket erbjuder, allt lika gratis som att låna böcker:
♦ Juridisk rådgivning på arabiska och svenska.
♦ Sagostunder på svenska, arabiska och somaliska.
♦ Språkkafé fredagar 14.30–16 för alla som vill träna svenska över en fika.
♦ Bokfika för 9–12-åringar.
♦ Läxhjälp onsdagar 17–19. ”Ingen föranmälan! Gratis!”
♦ Filosofikafé med tre möten. 8/2: Gud. 8/3: Kunskap. 19/4: Estetik och konst. ”Fri entré! Inga förkunskaper krävs, bara ett öppet sinne. Välkommen att filosofera.”

Jag tar mig friheten att berätta ganska utförligt om detta. För i debatten glömmer vi lätt bort hur mycket som satsas på fattigare områden. Det blir så lätt en schematisk bild av orättvisor och förfall.
Stadsdelsförvaltningen i Rinkeby–Kista har till och med en trygghetsansvarig. Han heter Per Granhällen, tjänsten inrättades för honom för 17 år sedan.
Ett samtal med Granhällen blir en bekräftelse på samhällets goda vilja, och när han pressas på detaljer blir det också en lång förteckning av åtgärder och planer, från från den första punkten, MYS (Myndigheter i samverkan), till den tolfte, Trygghetsvandringar.

Varje torsdag träffar han polisen. De har en checklista. Är läget grönt, gult eller rött? Han skickar per SMS en lista över veckans incidenter till stadsdelens medborgarvärdar, trygghetsvärdar, fältassistenter och ungdomsvärdar (drygt 20 ungdomar från området som anlitas på ettåriga kontrakt, de arbetar helger och lov och ska vara goda förebilder för 12–14-åringar).

Varje fredag- och lördagkväll är det utsättningsmöte för alla dessa värdar och nattvandrare, poliser, Lugna gatan och andra goda krafter som sedan ger sig ut i natten för att tala med ungdomar, finnas till hands, sprida trivsel och lugn i stadsdelen!
Alla dessa projekt, alla dessa fantastiska insatser – och när jag frågar Per Granhällen hur området har utvecklats under hans 17 år som trygghetsansvarig säger han:
– Klimatet har blivit råare. Det är otryggare i utemiljöerna. Den öppna drogförsäljningen har ökat.

Det blir lätt en smula tragikomiskt när man jämför den sociala utvecklingen med alla välmenande och positiva myndighetsord: samverkan (ett ord som förekommer alltid och överallt), förebyggande arbete, skola öppen för alla, olika bakgrund och miljöer möts, stärka skyddsnäten, omtanke och trygghet, behovsanpassad utbildning…
De här orden har jag hämtat ur utvärderingen av ett EU-finansierat integrationsprojekt. Det avslutades 2013, ungefär samtidigt som de stora kravallerna bröt ut i Husby.
I det skenet blir också rubriken på utvärderingen tragikomisk: Utvärdering av samverkan för att förebygga social oro i Järvaområdet.
Ibland påminner utvärderingen om skämtteckningen där en man fastnat inte bara med benet i dörren utan också i positivt tänkande. En kollega passerar mannen som har benet fastklämt. Fastnat i dörren? frågar kollegan. Jajamän! svarar mannen leende.

Så här står det i rapporten:
”Kulturell förståelse och förankring
En av de större framgångsfaktorerna på Järvaområdet anses ha varit samverkan (där kom ordet igen!) med moskéerna… Vid ett tillfälle tände ungdomar eld på polisstationen i Rinkeby. De som befann sig på stationen kunde inte ta sig ut. Tack vare samverkan (ordet!) lyckades Polisen få tag på representanter från moskén som kom till platsen. Ungdomarna höll sig då undan och representanterna från moskén förde ut de som befann sig därinne. Även föräldrar och medborgarvärdar kom till platsen och hjälpte till. På det sättet fungerade samverkan (ordet!) optimalt…”

I utvärderingen nämns också Ross Tensta gymnasium som erbjuder eleverna en mängd olika aktiviteter, ”allt för att ge ungdomarna goda förutsättningar att nå sina mål i livet”.
Stockholms stad stängde skolan förra året eftersom där rådde kaos.
Visst går det att skratta åt, eller gråta över, alla dessa honnörsord, förkortningar och projekt, Järvaandan, Järvalyftet, SamTidigtFörSt (det står för Samverkan, Tidigt, Förtroendefullt och Strukturerat), Ytterstadssatsningen, Allas Vårt Ansvar, Projekt Pojke, Ung och trygg i Järva, Järvalärling,TIT (Trygg i Tensta), TAC (Tensta Against Crime) och deras paroller: Här ställer vi upp för varandra. Omtanke och trygghet.
– Mitt sätt att hantera detta, säger Per Granhällen, är att tänka: hur hade det sett ut om vi i n t e hade gjort alla de här satsningarna?

Ingen – ingen – jag talar med säger att utvecklingen i Husby och Järva går åt rätt håll. Alla handlare jag talar med säger att kriminaliteten accelererar och otryggheten ökar. De flesta säger att något hänt de senaste två tre åren, ett plötsligt fall neråt, medan andra beskriver ett till synes ständigt sluttande plan.
Ingen kan säga varför, de förstår inte utvecklingen.

En som borde förstå är Niclas Andersson, chef för polisen i Järva. Han har ett mördande handslag, fast blick, mjukt och säkert sätt, och talar precist.
Vi träffas i Järvapolisens tillfälliga lokaler i Solna Strand. Andersson och hans personal är tillfälligt inhysta hos trafikpolisen.
Det ska bli bättre. Om ett par år står den nya stationen klar i Rinkeby och poliserna kommer närmare de människor de ska betjäna och skydda.
Under några få decennier har olika slags poliser ersatt och överlappat varandra, alltid för att arbetet ska bli bättre och effektivare: kvarterspoliser, områdespoliser, närpoliser, kommunpoliser, poliskontorspoliser, brottsförebyggande poliser (”BF-poliser”), kontaktpoliser, skolpoliser.
Alla har haft till uppgift att vara nära medborgarna, synliga i vardagen, sprida trygghet och på sikt få ner brottsligheten därför att invånarna, särskilt ungdomen, förstår att ordningsmakten finns alldeles i närheten.
Niclas Anderssons titel är lokalpolisområdeschef, en titel som nog bekräftar att ju sämre det går för en verksamhet desto krångligare blir titlarna och desto längre arbetsinstruktionerna.

Han beskriver ett område som är ett socialt gungfly. Ingen fast mark. Redan treåringarna i Rinkeby-Kista har sämre tandhälsa än andra barn i Stockholm. Trångboddheten är otrolig, ”då är det gatan som gäller”. Rotationen av elever i skolan är svindlande. Invandrare landar i Rinkeby–Kista, de som börjar få fäste i samhället drar vidare. Problemet: de goda förebilderna bland eleverna försvinner till friskolor, kvar blir de ”resurssvaga”.
Kriminalitet föder kriminalitet. Det blir ett slags Björn Borg-effekt. Idolerna är killarna med cash på fickan, det blir normalt för barn och ungdomar att röra sig i en miljö med brottslighet, en självklar del av livet.
Polisen kan naturligtvis inte gripa och låsa in sociala skillnader och problem. Polisens uppgift är att förebygga och beivra brott.

Niclas Andersson låter trots allt positiv. Det finns mer polisiära resurser i Järva än någonsin. Det har blivit bättre med den nya organisationen. Men hans optimistiska ord påminner mig om amerikanska pressmeddelanden från Bagdad. Nya satsningar, vända utvecklingen, snart blir det bättre…
Jag skriver Bagdad för när Nicklas Andersson beskriver polisens taktik låter det som den taktik amerikanska patruller tillämpade när jag följde dem i Irak.
Poliser brukar normalt färdas två och två. Men i Järva ska de kvällstid vara minst fyra, antingen i samma fordon eller två fordon som håller ihop. Om poliser lämnar sin bil vaktar en extrapatrull kollegernas fordon. Av arbetsmiljöskäl, säger Niclas Andersson. Så att de inte hamnar i en situation där de riskerar att skadas. Periodvis är det stenkastning flera gånger i veckan mot polisen.
– Vi måste alltid tänka taktiskt. Scanna av gångbroarna vi kör under. Ser vi någon stå på bron kan vi vända. I Rinkeby har man gjort om räckena på broarna så ingen kan gömma sig där längre.
I Bagdad hade amerikanerna också problem med broarna.
– Vi tar höjden innan vi gör ett ingripande. Skapar överblick, observerar omgivningen. Vi kanske inte kör fram till en viss adress utan gör en kringgående rörelse. Håller ihop gruppen så att ingen blir ensam.

Poliserna har fått extra sjukvårdsutrustning för att kunna göra förband vid kniv– och skottskador.
– Vi har räddat fyra fem liv. Vi brukar ju vara först på plats när något skett.
Polisbilarna har också utrustats med polykarbonatrutor som inte krossas eller splittras vid stenkastning. Förra personen som beskrev sådana rutor för mig var en israelisk bosättare på den ockuperade Västbanken.
Det kan verka överdrivet att göra parallelleller med Mellanöstern. Men en kväll när jag promenerar till tunnelbanan i Tensta ser jag två polisbussar. Poliser i mörkblåa uniformer väller plötsligt fram ur entrén – sex man, sju? – och jag skyndar fram för att fråga vad som hänt.
– Inget alls, svarar en av dem, leende. Vi har bara varit nere på perrongen och kollat. Det är hur lugnt som helst.
Så ser polisen – en polis som vill väl, som vill komma nära medborgarna, en polis som invånarna vill se mer av – mot sin vilja ut som en ockupationsmakt.

Men det är inte enda bilden. Jag har tidigt talas om polismannen Martin Marmgren. Många pratar väl om honom. Han är en sådan där polis alla vill ha. Han kan Husby, han syns i området.
Jag träffar honom och hans kollega Hanif Azizi en förmiddag. De har ställt bilen bland träden mitt på det lilla torget i Husby. Marmgren beskriver sitt uppdrag så här: samverkan, bygga relationer, stärka legitimiteten för polisen.
I likhet med andra poliser vill naturligtvis Marmgren och hans kollega göra ett bra jobb. Det är inte deras fel att vi har hört alla de där orden (samverkan!) så många gånger tidigare genom åren.
– Vi ska ta tillbaka de offentliga rummen, säger Marmgren.

Vi går in på Yas kafé där det var inbrott 19 december. Marmgren beskriver en polisorganisation som sällan fungerat som tänkt. Närpoliserna skulle vara nära men hälften av deras tid gick åt till kommenderingar till andra platser, som att bevaka fotbollsmatcher. De dränktes i pappersarbete. Så polisen införde poliskontorspoliser som skulle vara de närpoliser som närpoliserna inte fick vara. Men poliskontoren hade öppet två timmar i veckan och var egentligen bara skyltar på husfasader.
Ute på torget står polisbilen. Den riktigt lyser i solskenet. Den är en markör för närvaro men inte bara det: Martin Marmgren vill se fordonet.
– Jag har själv inte haft problem men två äldre kolleger gick in på ett möte med somaliska mammor i Rinkeby och fick bilen uppeldad.
Kollegan Hanif Azizi säger:
– För ett par veckor sedan var vi i Tensta centrum. Två patruller. En for och en patrull var kvar ensam. Vi fick två punkterade däck direkt. Klockan var bara tre på eftermiddagen. Sådant händer när vi slarvar med säkerheten. Men ska vi för den skull strunta i att besöka centrumanläggningen? Det är sådant vi måste diskutera.
– Den resurs vi lägger på att alltid ha folk som vaktar bilarna. Är det värt det? säger Marmgren. Å andra sidan är det förnedrande för polisen att få bilarna saboterade.

Han försöker vara i Husby åtminstone någon gång per arbetspass. Mer blir det inte. Ibland är han inte här på en vecka. De är sju områdespoliser på heltid och en halvtidare som ska täcka stadsdelarna Rinkeby–Kista och Spånga–Tensta genom att bygga relationer och vara närvarande.
Stadsdelarna har 89 000 invånare.
– Det finns så mycket att ta tag i, säger Marmgren.
Han kom till Yas kafé en och en halv vecka efter inbrottet.
Då hade ännu ingen polis varit här.
Vad gör ett sådant enkelt exempel med invånarnas tillit till myndigheter och samhälle?
Vad gör det med tilliten när Salams Orientlivs mitt emot kaféet utsätts för ett professionellt genomfört inbrott, får kassaskåpet uppskuret – och polisen inte ens skickar tekniker för att undersöka brottsplatsen?
– Tjuvarna stal hela kassan, säger Salam Kurda. Det fanns fotspår här. Märken på väggarna. Se.
Han visar bilder som han själv tagit.
– Det kom två poliser en och en halv timme efter jag hade ringt. De tog två kofotar som låg på golvet. Jag frågade om de inte skulle skicka tekniker. De sa att de inte hade tid.

Jag lämnar honom och går ut på torget. Visst finns det hoppfulla exempel. Abdukadir Ali leder till exempel sociala insatsgruppen som försöker få in unga vuxna kriminella, 20–29-åringar, i ett hederligt liv. Under fyra år har gruppen arbetat med 142 personer och bara ett tiotal har återfallit i kriminalitet.
I början sökte insatsgruppen upp de kriminella. Nu kommer de själva. Abdukadir Ali har en kö av unga män som vill ha hjälp att bryta med gäng och kriminalitet. En del är rädda, det grova våldet är ständigt nära, så många har blivit skjutna.

et är märkligt att höra just människorna kring torget i Husby berätta om sin förtvivlan. De kom ju till Sverige för att få skydd, för att få lag och ordning och få arbeta och leva i fred.
De kräver fler poliser, utvisning av brottslingar, indraget medborgarskap för den som missköter sig. Längre fängelsestraff. Även den före detta yrkeskriminelle Aweis Abdulkadir förvånas över milda påföljder: ”Någon åker dit med ett automatvapen och är ute igen efter åtta månader. Hur är det möjligt?”

En man från Mellanöstern, han vill vara anonym, han är rädd, säger:
– Mina kompisar, de är också från Mellanöstern, frågar: hur kan du leva här?
– I Bagdad behövde jag ingen hos mig när jag stängde. Där skulle alla grannarna ha hjälpt mig om någon bråkade. Här tittar alla på, säger guldsmeden Riadh Alsayfi.
– Nej, nej, i Bagdad fanns heller ingen säkerhet, säger hans syster Rodha. Man var rädd där och man blir rädd här också. Någon kan komma med en pistol.

– Jag har aldrig känt mig så otrygg som nu, säger blomsterhandlaren Fazil Abood. De sitter hela sommaren på torget och röker hasch. Ibland står de utanför min dörr och kunderna klagar på lukten. Jag arbetar jämt, alla dagar i veckan. Jag ser vad som sker. Vi hade ett helvete i Kurdistan. Vi for till Sverige för att få leva i trygghet. Nu är det ett helvete här. Varför? Säger polisen till brottslingarna att de får göra som de vill? Det är bara invandrare här. Varför? Är det en medveten politik? Det vore bättre att blanda människor, jag vill utvecklas, tala korrekt svenska! Min fru och mina barn vill flytta härifrån. Men den här affären är mitt kapital. Jag har varit här i 23 år. Varför ska jag flytta på grund av några kriminella? Husby är ett mycket fint område. Jag har en kolonilott med grönsaker – på sommaren är det paradiset.

– Jag säger inte Sverige, jag säger Paradiset, säger Aladdin Salar. Jag har två jobb. På veckorna sköter jag kemtvätten, på helgerna kör jag taxi. Vill man leva på rätt sätt kan man göra det. Det är inte rätt att de får göra så här. De borde skickas tillbaka till sina länder.
– I Kurdistan hittar polisen kriminella efter några timmar. Det är en skam att vara tjuv. För affärsidkarna är det lugnt där. Sverige är ett fint land, men det har blivit otryggt. Samhället begär att jag ska betala skatt och det gör jag. Men då vill jag att samhället uppfyller sina plikter så att jag kan driva min affär. Sverige måste kunna fungera, kriminella ska sitta inne. Jag stänger affären i juni. Det är trist att lämna ett område efter 30 år. Det är som att lämna sitt hem. Men när vi inte får vara i fred…

Så slutar Salam Kurda, ägare till Orientlivs, ordförande i företagareföreningen i Husby, som för andra gången i sitt liv flyttar för att komma bort från våld och oro. Första gången från Kurdistan, andra gången från Husby.